Medelålder – tid för dina mästerverk

Vad är medelålder?

Enligt Jane Fonda är det livets andra akt (första akten varar mellan ålder 0-29 år, och tredje akten mellan 60 och 90 år). Enligt Victor Hugo är det ålderdomens ungdom – ”the youth of old age”. Enligt Charles Pégue är det ålder då vi blir oss själva. Enligt Sharon Stone är det en tid av andra chanser, en chans för en annan karriär, en annan kärlek, ett annat liv.

Midlife – Years between being hip and breaking one
(podcast Midlife Mixtape)

Det låter inte så farligt. Varför hamnar så många i en medelålderskris då?

Tunga insikter

För att förstå detta bättre gick jag tillbaka till ”fadern” av medelålderskris – Elliott Jaques – som skrev sin berömda artikeln ”Death and the mid-life crisis” år 1965 och grundade därmed begreppet.[1] Förresten, innan Jaques hette denna period för ”menopause” hos kvinnor och ”male climacteric” hos män, dvs kvinnlig och manlig klimakteriet. Jaques insåg dock att det tillståndet man hamnade i vid ungefär 35-års ålder, handlade inte bara om svajiga hormoner och minskad sexlust, utan något mycket större – nämligen:

1. Insikt om att allt och alla är inte perfekta (inkl. en själv)
2. Insikt om sin egen dödlighet.

Ja, tunga grejer, därav byte av namn från snälla ”klimakteriet” till seriös ”kris”.

“There seems to be a biological reason for men and women, when they reach the middle thirties, finding themselves beset with misgivings, agonizing inquiries, and a loss of zest. Is it that state which the medieval schoolmen called accidie, the cardinal sin of spiritual sloth? I believe it is” (Richard Church, engelsk författare och poet, om medelålderskris)

När man har blivit medelålders, förstår man att man har slutat växa upp och börjat åldras. Man ser sina föräldrar bli gamla och barn bli vuxna – vilket får en att känna att snart är det ens tur att åldras och dö… Enligt Jaques, är detta svårt att acceptera och många hamnar i ett depressivt tillstånd.

”Midlife crisis – is essentially a period of purgatory – of anguish and depression” (Elliottt Jaques)

De som vägrar acceptera och kämpar emot, använder sig vanligtvis av följande strategier:

• manisk försvar – t.ex. frenetisk förnekelse av behövd mognad, försvar av egen rätt att vara fortsatt naiv; förnekelse av åldrande
• hypokondri – när man blir överdrivet orolig för egen hälsa, börjar känna efter och googla sjukdomar (modern tolkning)
• obsessiva beteende – t.ex., när man tränar non-stopp för att motverka kroppens förfall, eller börjar vänstra för att bevisa att man är fortfarande attraktiv
• fixering på ens yttre – t.ex., när man blir besatt av varje rynka, extra kilo eller tunnare hår.

Enligt Jaques, hjälper dock dessa strategier inte, utan resulterar oftast i en försämring av ens karaktär.

Hur accepterar man det faktum att man har redan levt halva sitt liv utan att bli deprimerad?

Enligt Jaques, det som hjälper en att acceptera sitt åldrande och dödlighet och komma ur depressionen är följande:

• Kärlek
• Kärleksfull sorg (om att livet har ett slut)
• vilja att leva
• förundran
• tacksamhet
• förtroende och tillit, inkl. självtillit
• hopp

Det är inte genom förnekelse eller annan destruktiv beteende, utan med hjälp av en kärleksfull och positiv inställning till sig själv och till livet, som man ska klara av att gå genom krisen mitt-i-livet.

Vad händer när man accepterar ens åldrande?

Vet du vad som händer när man lyckas med det?

Då kommer man in i sitt livs bästa period ”the prime of life, the stage of fullfillment” – åren då man verkligen kan åstadkomma något värdefullt.

Enligt Jaques, blir detta möjligt just för att man har gått genom en kris, och som resultat blivit visare, mognare, säkrare i egen förmåga att älska och sörja, att klara av utmaningar. Man har fått bättre insikt och insyn i sig själv, andra och världen. Man har blivit kapabel att kultivera genuina värde – visdom, mod, djupare kapacitet för kärlek och tillgivenhet, hopp, njutning.

Man inser att man inte behöver sträva efter perfektion eller ytligheter. Man resignerar och accepterar egna brister. Man resignerar och accepterar att man kanske inte ska hinna allt man hoppades på, och därför börjar lägga större vikt och möda på den tiden man har och det man gör med den.

Jaques studerade genier. När dessa genier gick genom sin medelålderskris, förändrades både deras arbetssätt, och innehåll i deras arbete. Det blev djupare, mer reflektiv. De började använda sig av det förflutna, veva in ackumulerade intryck, kunskaper och inspiration i nutid och framtid – och så åstadkom de sina största mästerverk.

Vad tar vi med oss från detta?

Det är dags för våra mästerverk.

Det är nu, i medelålder, livets bästa period enligt Jaques, som vi kan lyckas med dem. Hur? Det gäller att sätta våra prioriteter i ordning: vad är viktigt för oss, vad vill vi hinna med innan livet tar slut? Vad vill vi kunna ge, hur vill vi beröra andra, vad vill vi lämna i världen, vad vill vi uppleva, vilka kvinnor vill vi vara?

Beväpnad med nya insikter och frågor kan inte bara Jaques genier utan även vi, vanliga kvinnor åstadkomma en värdefull förändring båda i våra liv och i liv av andra. Allt tack vare att vi har blivit medelålders.

Vi får inte vara rädda för åldrande. Det är just livets gång och år som vi har levt som har givit oss så mycket: kärlek, relationer, intryck, resor, glädje, sorg, framgångar och smärtsamma bakslag. Det är livets gång som har lärt oss. Precis som Jaques genier bör vi ta dessa erfarenheter, kunskaper och nyvunna insikter och börja leva det livet som vi har kvar med ännu mer kärlek, hopp, tacksamhet, och mod att göra våra livs viktigaste gärningar. För nu är det dags för dem.

Vilka ska bli dina?

1.           Jaques E: Death and the mid-life crisis. Int J Psychoanal 1965, 46(4):502-514.