I medelålder börjar man ofta utvärdera sitt liv. En och annan blir nedstämd när man inser att man inte har blivit den eller åstadkommit det man drömde om som barn.
Denna citat fick mig att le:
“I’ll probably never fully become what I wanted to be when I grew up, but that’s probably because I wanted to be a ninja princess.” (Cassandra Duffy)
Jag ville bli en astronaut. Med tanke på att jag blir åksjuk bara av att titta på ett transportmedel, blev den drömmen ouppfylld.
Det är enkelt att försonas med att ens barndoms förväntningar på sig själv och egen framtid inte förverkligades, kanske för att man inser att de var orealistiska. Det är mycket svårare att göra när det gäller förväntningar som vi skapade i vuxen ålder. Varför det?
Varför kämpar vi så hårt med att förverkliga vuxna orealistiska fantasier?
Du vet vilka jag menar:
- en att-göra-lista som är alldeles för lång,
- omöjligt höga förväntningar på sig själv,
- att försöka hinna med alldeles för kort deadline eller lyckas med ett dödsdömt projekt,
- vara bäst på allt och i alla livets område samtidigt?
Vi kämpar stenhårt för att uppnå dem, och oftast offrar vår hälsa, tid och relationer i processen, och inte sällan misslyckas för att det vi ger oss ut på är orealistiskt till att börja med.
Jag skulle aldrig tvinga mig att gå genom astronautträning, men jag torterar mig ofta med att ge mig ut på omöjliga jobbuppdrag. Krävs det att jag blir illamående för att inse att något är omöjligt?
Hur gör du? Har du utvecklat någon ”ninja-Princess” test för att granska utmaningar innan du tar an dem? Är dina förväntningar på dig själv realistiska?