stop, shy, cover

Är du inte orolig att din man lämnar dig nu när du är ful?

Igår frågade min barndomskompis mig: nu när du har blivit ful i ansiktet är du inte rädd att din man ska lämna dig?  I hennes försvar så är hon orolig för sitt eget utseende och sin egen man, och hennes fråga var en överföring, en projektering av det. Men hennes andra fråga var mer relevant: hon undrade hur jag accepterade förändringen som skedde i mitt utseende med rosacea och andra hudproblem som jag har fått.

Jag hade tre förklaringar:

Jag har blivit mindre fåfäng

Vid 40-års ålder började jag bli missnöjd med hur ålder påverkade min hud, med allt djupare rynkor och hängande kinder. Jag använde masker, krämer, peelingar, gick till hudterapeut och provade att injektera hyaleronsyra (ett stort misstag som jag gjort en gång och aldrig upprepat igen). Men nu pga rosacea har jag slutat oroa mig för det, och längtar enbart efter frisk hud. Så mycket mindre att oroa mig för och vara missnöjd över. En vinst från min sida…

Hans hustru är orolig för rynkor och celluliter. Kolla video för att se hur han tröstar henne

Rosacea i sig är inte farligt

Ok, det påverkar mitt utseende, men det är inte hela världen. Det är vad rosacea är associerad med som skrämmer mig, alla mycket värre sjukdomar som jag har numera större risk att få (se forskningsbaserat inlägg om det här). Och det är de jag vill undvika. Ja, jag ska ha mina hudåkommor för resten av mitt liv, men så länge som jag hinner förebygga annat är det helt ok. Allt är relativt…

Det är just rosacea som fick mig att börja ta hand om mig

Jag kände under en längre tid att jag inte var snäll mot mig själv, och slet ut mig mer och mer. Men jag pushade på envist och ignorerade alla symtom som trötthet, ångest, sömnproblem, viktuppgång, och andra. Men när mitt ansikte blev inflammerad kunde jag inte längre ignorera det som kroppen har försökt tala om för mig. Varje gång jag såg mig i spegel, så stirrade rosacea tillbaka på mig som ett tydligt tecken på att något var fel. Den var där varenda gång jag tittade på mig, rakt över hela ansikte, skrikande i sin ilskna röda färg om att jag inte mådde bra och behövde ta det på allvar.

Det är rosacea som ledde mig till AIP Paleo, inte bara diet utan livsstilen också. Det är pga den som jag har nu läst flertal böcker och forskningsstudier och verkligen satt mig in i kopplingen mellan hjärna, mage och hud. Det är rosacea som får mig att göra hälsosamma val gällande inte bara vad jag stoppar i mig, utan hur jag spenderar mina dagar.

Hur pompöst det än låter, så var det rosacea som fick mig att stanna av, reflektera och omvärdera mina prioriteringar.

Jag vet inte hur länge detta funkar. Kanske blir jag less på Paleo kost så småningom, eller blir van med mitt nya ansikte och sluta påminnas om vikten av att ta hand om sig själv. Dessa blogginlägg är ett sätt för mig att minnas.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.