… du överger dig själv.
Är det fel att leva för mina barn? – kan du fråga. Är inte barn det viktigaste med livet? Jag vill ge dem hela mig, jag vill offra mitt allt för dem.
Så resonerar Glennon Doyle, författare till bästsäljare ”Otämjbar”:
”De hade övertygat mig om att det bästa sättet för en kvinna att visa kärlek till sin partner, familj och sitt samhälle var att tjäna dem. I min längtan efter att stå till tjänst gjorde jag mig själv och världen en stor otjänst. Jag har sett vad som händer ute i världen och i relationer när kvinnor blir lydiga, tysta, bedövade och små. Osjälviska kvinnor gör samhället praktiskt men det blir inte vackert, sant eller ens ett samhälle. När kvinnor förlorar sig själva förlorar världen sin riktning. Vi behöver inte fler osjälviska kvinnor. Vad vi behöver nu är fler kvinnor som har avgiftat sig själva så tydligt från omvärldens förväntningar att de bara är uppfyllda av sig själva. En kvinna som är uppfylld av sig själv litar tillräckligt på sig själv och känner sig själv tillräckligt för att kunna säga vad som måste göras. Hon låter resten brinna ner.
Jag brände memot om moderskap och martyrskap. Jag bestämde att moderskapets kall är att bli en förebild, inte en martyr. Jag slutade vara en mamma som sakta dog i sina barns namn och blev en ansvarsfull mamma: en som visar sina barn hur man lever fullt ut.
Varje familjemedlem har rätt att vara människa fullt ut: inklusive mig själv.”
Lever du ditt liv som du vill, fullt ut? Eller lever du ditt liv som någon annan vill, för någon annan? Överger du dig själv för dina barn? Fråga dig själv i så fall: ”Är beslutet att fortsätta att svika dig själv verkligen det som dina barn vill att du ska ta?”
”Mödrar har blivit martyrer i sina barns namn sedan tidernas begynnelse. Vi har levt som om hon som utplånar sig själv mest är den som älskar mest. Vi har bestämt att bevisa vår kärlek genom att långsamt sluta existera.
Vilken hemsk börda för ett barn att bära – att veta att de är anledningen till att deras mamma slutade leva. Vilken hemsk börda för våra döttrar att bära – att veta att om de väljer att bli mödrar, kommer detta även att bli deras öde. För om vi visar dem att martyrskapet är den högsta formen av kärlek är det vad de kommer att eftersträva. I slutändan kommer de att känna en skyldighet att älska lika mycket som deras mödrar älskade. De kommer att tro att de bara har tillåtelse att leva sina liv så fullt ut som deras mödrar tillät sig själva att leva det.
Om vi fortsätter att skicka vidare martyrskapets arv till våra döttrar, när kommer det att ta slut? Vilken kvinna kommer att kunna leva fullt ut?
…När vi kallar martyrskap för kärlek lär vi våra barn att när kärleken börjar, tar livet slut. Det är anledningen till Jungs resonemang: Det finns ingen större börda för ett barn är en förälders olevda liv.
Tänk om kärlek inte innebär processen av att försvinna för sin älskade, utan att träda fram för sin älskade? Tänk om en mammas ansvar är att lära sina barn att kärlek inte låser den älskade ute, utan befriar henne? Tänk om en ansvarfull mamma inte är en som visar sina barn hur man långsamt dör, utan en som förblir vild och levande till den dagen hon dör? Tänk om moderskapets kall inte är att bli en martyr, utan att bli en förebild?”